Med bestick och konsol.

För att räkna ut vilken väg man ska åka, navigera, behöver man förutom sjökortet några verktyg. De kallas av någon anledning för bestick. Det är en passare, som används för att mäta avstånd med. I högerkant på sjökortet finns en skala som visar nautiska mil, sjömil eller distansminuter. Kärt barn har många namn. Den är 1 852 meter.

Nästa instrument, eller bestick, är en gradskiva. Med den kan man mäta vilken kompasskurs i grader man ska gå för att komma till en viss punkt. Varvet runt är 360 grader, med norr som noll och 360.

För att kunna flytta gradskivan på sjökortet till jämförbara rutstreck, meridianer och latituder, på sjökortet behöver man en linjal. En penna och ett sudd för att rita på sjökortet behövs också.

Detta är besticken.

Möjligen kan man räkna kompasserna dit också. En fast sådan ska finnas i sittbrunnen, där rorsman alltid kan se vilken kurs man har. Dessutom kan man gärna ha en syft- eller pejlkompass, separat eller inbyggd i kikaren, för att ta ut bäringen till någonting i omgivningen man vill segla till eller bara ha som referens för att orientera sig var man är.

För att kunna "ta ut en kurs" behöver man veta var man är på sjökortet. Sen ska man hitta vart man ska. För att göra det riktigt rätt ritar man ett blyertstreck för kursen man ska ta. Sen lägger man det gröna strecket i långsidan på gradskivan över kursen. Med hjälp av linjalen transporterar man gradskivan till till en latitud, ett nord-syd-streck, så att krysset på gradskivan är över latituden. Nu kan man läsa av kursen i grader där latituden skär skalan på gradskivan, uppe eller nere. Det finns två alternativ, rött eller grönt. Nu gäller det att ha koll på vilket håll man ska åka i verkligheten. På gradskivan är det markerat NO, SV, SO och NV i olika färger. Du måste veta i vilket väderstreck du ska åka och läsa av rätt skala. Sen är det bara att styra så att kompasskursen i sittbrunnskompassen stämmer med kursen du tagit ut.

Nästan.

Det finns två aber. Det första är missvisningen. Den beror på att den magnetiska nordpolen inte är på samma ställe som den riktiga geografiska nordpolen. Den magnetiska nordpolen kan till och med vara olika på olika ställen i Sverige (för att inte tala om Amerika). Det ändrar sig dessutom med tiden, nåpgra grader per år. Om du har ett aktuellt sjökort finns det en förtryckt kompassros där missvisningen är markerad. Den rör sig normalt mellan noll och fyra grader, vilket inte är så värst allvarligt på korta sträckor inomskärs. Då jobbar man ofta med felmarginaler på 5-10 grader i kompassen. Men ska du till Åland, Gotland eller Skagen, eller någon ö ute i havet, kan det göra stor skillnad. Då måste du plussa på (eller dra ifrån) missvisningen för att komma rätt.

Den andra felkällan är deviationen. Det är din egen helt privata felvisning i din båt. Den beror på magnetiska störningar i båten, oftast motorn. En luring är högtalare, som kan förstöra kompassens exakthet ordentligt, om man inte ser till att de magneterna finns långt från sittbrunnens kompass. För att fastställa deviationen i alla olika riktningar kan man göra en deviationstabell, genom att snurra båten där man har kända väderstreck och jämföra med båtens kompass. Detta är jättekrångligt och antagligen bara vettigt om man ska ut på oceanerna, till Västindien eller jorden runt. Eftersom du läser en sån här nybörjarbeskrivning, avråder jag å det bestämdaste att du ger dig ut på ett sånt äventyr utan att skaffa några års praktisk erfarenhet av segling först. Om din partner envisas med ett sånt vansinnesprojekt utan att du har tillräcklig erfarenhet tycker jag att du ska överväga skilsmässa. Innan ni utlämnar er åt oceanen.

TV-spelskonsoler

Nuförtiden seglar man ju inte efter sjökort, trots att alla utbildningar och kurser bygger på det antagandet.

En GPS är en liten pryl som har kontakt med ett antal amerikanska satelliter i rymden, som talar om exakt var prylen befinner sig, på 10-20 meter när. Så länge inte USA stänger av den signalen har man ett fantastiskt instrument att se var man är. EU har påbörjat ett projekt för att om ett tiotal år kunna göra samma sak, ifall USA skulle stänga av satellitsignalerna. Så länge alla är vänner är det dock inget problem.

I början var en GPS en liten handhållen mottagare som berättade var man var, vilken position man hade mätt i latitud och longitud, som definieras i exakta siffror. Man kunde också lägga in andra positioner, så kallade waypoints, och få fram vilken kurs man måste ha för att komma dit.

I dag är GPS för det mesta en så kallad plotter, som innehåller en karta/sjökort som visar var man är och vart man ska. I bilar finns det vägbeskrivningar som visar hur man ska köra för att komma till målet. I en segelbåt är det fortfarande för krångligt att visa hur man ska segla i förhållande till vinden för att komma rätt, men det kommer nog. Dock kan man se på en skärm som är förvillande lik en TV-spelkonsol var man är. Att hitta och markera vart man vill åka är i de flesta system lätt, vilket är likvärdigt med att ta ut en kurs på sjökortet. Då får man en kurs att segla på skärmen, som om man spelade spel på Playstation hemma.

Vissa system kan man också koppla ihop med laptop-PC för att förplanera waypoint och rutter och i efterhand ladda ner seglade sk tracks. Jag använder Garmin för det.

Det finns dock några fällor med GPS som man lätt går i. Det första är att även om satelliterna visar rätt, är oftast inte sjökorten korrekta. Jag har gått på grund där sjökortet visar tre meters djup, seglat där GPS:en påstod att jag var på land och sett att plottern visar två olika kurvor på samma ställe. Vid Östermarsfladen på Nåttarö skarvas två sjökort. Men de ligger kanske 50 meter fel i förhållande till varandra, vilket man ser när man seglar ut därifrån. Tittar man sig bara omkring och ser var strandlinjerna går är det inget problem. Men man fattar att man inte kan segla i blindo på de elektroniska korten.

Enligt sjölagen är man alltid skyldig att hålla uppsikt. I dimma kan det vara krångligt. En princip är att alltid ha minst två navigeringsunderlag. Sjökort och GPS. Eller sjökort och optisk orientering. Optisk orientering (där man känner igen sig) och GPS kan också vara acceptabelt. Eller radar och GPS om man har det och det är dimma. Men inte bara GPS. Inte bara radar. Inte bara optisk igenkänning (man måste ha sjökort också, även om man är bekant med vattnen).

GPS plotter är ett verktyg som faktiskt på några år har revolutionerat navigeringen. Tillsammans med översiktsorientering i klassiska sjökort utgör de ett helt nytt sätt att ta sig fram i skärgården. De har tyvärr gjort utbildningarna för förarintyg och kustskeppare obsoleta, eftersom de inte tagit upp varken möjligheter och risker med den nya tekniken.

Mvh

Niklas Krantz

På sjön och i nätet.