6 Att styra kosan

På sjön har man ingen karta. Där har man sjökort. Det visar inte bara var man är och hur man ska hitta hem. Det visar framför allt hur det ser ut under vattnet.

Där det är mörkblått får man se upp, eller rättare sagt ner. Där är det mindre än tre meter djupt. Man ska vara väldigt försiktig och om man måste gå in där får man gå långsamt och helst ha någon som utkik framme i fören. Det ljusblå visar var 6-meterskurvan går och på många kort finns det fler djupkurvor som kan vara viktiga för större fartyg. Det är också fullt med siffror som talar om hur djupt det är. De som lutar visar djupet just där, de raka hur grunt det är på det markerade grundet intill. Och om de står inom parentes gäller det minsta djupet i ett litet sund alldeles bredvid siffran.

Det är två tecken på sjökortet som är extra viktiga. Allra viktigast är korset med fyra prickar runt. Där smäller det rejält om man går på. Det är en bränning, eller böe som man säger på västkustska. Det luriga med den är att man inte vet hur de ser ut i verkligheten. Den kan sticka upp som ett litet skär och den kan vara helt osynlig en bra bit under vattenytan. Men om det går vågor "bränner" det ofta, det liksom kokar av vitt skum när vågorna bryter över grundet.

Det andra korset, utan de fyra prickarna, faktiskt lite lurigare. Det kallas sten, men är oftast ett litet undervattens berg, mindre än två meter djupt, räkna med en meter eller mindre.

Två saker måste man alltid veta. Hur mycket båten sticker under vattenlinjen och hur högt över havet masttoppen är. Även broarnas och kraftledningarnas höjd står i sjökortet, se 8:an över St Möja på kortet ovan. Tänk på att alltid ha minst en meters marginal över grund. Ha gärna koll på högvatten och lågvatten, det kan variera över en meter på grund av lufttryck, vindar och på västkusten även med tidvattnet. I Vänern är det regn, snö och kraftbolag som bestämmer vattendjupet.

Min första segelbåt stack bara 0,96 meter och jag blev själaglad första gången jag var ute och hittade en vik som var en meter djup. Bonk sa det, för det var vackert väder och trettio centimeter lågvatten. Det hörde jag senare på väderleksrapporten. En annan gång kom jag in i en fantastisk vik utan några andra båtar som störde. Men på morgonen när vi vaknade hade vattnet sjunkit och vi fastnade på "tröskeln" till viken. Vi fick hänga i masten så båten lutade ordentligt för att vi skulle kunna dra oss ut.

Men även om man har marginaler kan man inte känna sig säker. Jag har smällt utmed 3-meterskurvan med min nya båt som går 1,40 djupt. Kortet var helt enkelt felritat (ja, jag har bevis, för jag har en så kallad plotter, som ritar upp ett spår, tracks, hur man seglat på ett elektroniskt kort). En annan gång small det mitt på fjärden på väg ut till Röder i yttersta skärgården. Sen läste jag i en bok att där är det inte mycket som stämmer. Det är ungefär 100 år sedan man mätte djupen där, och utanför farlederna var de inte så himla noga. Likadant är det idag; där inga yrkesbåtar går och dit inte många fritidsbåtar vågar sig, där kan det vara lite si och så med djup och grund. Ett undantag är dock de flesta ytterskärgårdar i Stockholms skärgård, där det privata bolaget Hydrographica flygfotograferat och sjömätt exakt, och med 2-meterskurva i stället för 3-meters. Sen säljer de korten dyrt till fritidsskeppare som mig, som inte vill gå på igen.

Stjärnorna på kortet är fyrar som på natten lyser med olikfärgat ljus i varierande blinkmönster. På kortet kan man se vilka färger som lyser åt vilket håll och när man lärt sig tyda koderna också hur de blinkar. På dagen kan man använda dem för att känna igen sig i verkligheten med, men man ska veta att en fyr kan vara allt från en liten lampa på en pinne till ett jättelikt torn långt ute i havet.

Om man seglar utmed en farled är prickarna viktiga. Det är havets slalompinnar. Liksom lanternorna ska man ha de gröna till höger, styrbord, den fina sidan, och röda om babord (de röda kommunisterna till vänster, arbetarklass, mindre värda). Detta förutsatt att man seglar i farledens riktning. Det är helt ok att segla åt andra hållet, men då måste man komma ihåg att prickarna sitter på andra sidan. På kortet ovan kan man se farleden som ett kraftigt streck. En pil med en röd och en grön prick framför markerar farledens riktning och hur de färgade prickarna är placerade. Farlederna i Sverige går från Strömstad till Haparanda utmed kusten. Sen finns det farleder som går från havet in till land. För att vara säker, eftersom vissa farleder ibland svänger lite runt, bör man kolla riktningen på kortet och inte bara ta för givet hur de ska stå. För övrigt bör man segla så att man alltid vet vilken prick man ser i verkligheten och var den finns på kortet. På det sättet blir prickarna mer orienteringspinnar än slalompinnar.

Nån idiot kom en gång i tiden på att i Sverige ska vi inte klottra korten fulla med färger på alla prickar. Så de är svarta med ett otydligt R eller G intill sig. Sen klottrade man korten fulla med färger i alla fall, på allt möjligt utom det viktigaste. I t ex Danmark är prickarna i kortet färgade i sina rätta färger. Detta tycker jag är mycket upprörande. Det borde vara lika dåligt i Danmark som i Sverige. Minst!

Prickarna är inte alltid prickar, dvs pinnar. Ibland kan de vara bojar, ibland tavlor. Det kan lysa och låta om dem. Men så länge de är röda och gröna är det sidomärken.

De andra sjömärkena man måste kunna är de som står på någon sida om ett grund, utan att man kan säga var farleden går. Det kan till exempel bero på att det inte finns någon farled just där, eller att två farleder korsar varandra just intill ett grund, ett vrak eller något annat hinder. Då använder man istället väderstrecken för att tala om på vilken sida om grundet pricken står. De är gula och svarta och ganska luriga att komma ihåg.

Att de där som pekar uppåt, mot norr, med båda topparna står norr om grundet, kan ju vara enkelt att komma ihåg. Och då står förstås de som pekar söderut, neråt, söder om grundet.

De som står ost om grund har toppar som med lite god vilja skulle kunna se ut som ett O. Och väster om grundet står prickar med två koner som om man trycker ihop dem bildar första bokstaven i engelskans West.

Skulle man däremot få syn på ett märke som är svart och rött, troligen med runda klot i toppen, då står det rakt över hindret.

Är det vitt och rött räcker det att låta bli att segla på själva pricken, eftersom den står mitt i farleden. Gula märken är mest irriterande. De kan betyda allt möjligt, till exempel att här nere på botten slutar ett avloppsrör. De är användbara för att identifiera var man är. Dock händer det att prickar inte finns i verkligheten, för att isen tagit dem och sjöfartsverket inte hunnit sätta upp nya, eller inte finns på kortet för att Sjöfartsverket eller ibland någon privat sammanslutning satt upp nya efter att kortet reviderades sist.

Men det räcker inte med att alltid ha kortet framme när man är ute med båten. Man måste kunna känna igen sig överallt. Och det kan man inte. Men man kan alltid bli bättre. Ett sätt att öva sig är att följa med så mycket man kan på kortet även om man för tillfället inte styr.

När man bestämt sig för hur man ska åka på kortet, vilken kurs man ska ha, styr man dit och tar om möjligt ett landmärke. Att sikta på vaxholmsbåten är ju ingen bra idé, men bakom den finns ett hus man kan ta som riktmärke. Man kan också använda kompassen för att hålla kursen, men det känns lite bakvänt och gör att man inte har lika bra uppsikt framåt. Men när man inte har land i sikte, eller bara en oidentifierbar landkontur, då måste man kunna styra efter kompassen.

Men inbilla dig bara inte att båten går som du styr. För ju högre upp mot vinden du seglar, ju mer driver du i sidled. Det kallas avdrift. Sikta alltså lite "ovanför" målet i motvind. Det finns en annan orsak till att göra så och det är att det alltid är lättare att "falla av" än att "lova" om man kommer lite fel. Lovar man för mycket börjar ju seglen fladdra och båten stannar.

Det finns en sak till att hålla ögonen öppna för när man styr. Det är andra båtar. Grundregelen är samma som på land, högerregeln: båtar från styrbord har företräde. Möts man front mot front – för mot för – då håller man höger – styrbord. Högertrafiken gäller särskilt i farleder. Likaså ska motorbåtar alltid väja för segelbåtar. Men det finns hur många undantag som helst. En segelbåt är till exempel motorbåt så fort motorn är på, även om seglen fortfarande sitter uppe.

Finlandsfärjor och oljetankers väjer inte lätt och inte gärna. Inte heller vaxholmsbåtar, även om de har lite svårare att hävda att de inte kan väja utanför trånga farleder. Vaxholmskaptener betraktar gärna sig själva som oceankaptener. I farlederna är små båtar tvungna att hålla undan för tung sjöfart, men ute på fjärden måste faktiskt taxibåten väja för segeljollen.

Upphinnande båt väjer också alltid. Det gäller även en segelbåt som hinner upp en motorbåt. Upphinnande båt är man om man kommer mer än 22,5 grader akter om tvärs. Är man osäker är det oftast enklare att väja än att försöka springa ut på vattnet och mäta vinklarna.

Men annars ska man inte väja om man inte är skyldig att göra det, för att inte båda båtarna ska väja för varandra och krocka bara därför. Om man är skyldig att väja ska man göra det i god tid och gärna lite extra tydligt, så att den andra båten ser vad som är på gång. Om man inte har väjningsskyldighet ska man benhårt hålla fast kursen och får inte väja förrän i sista sekunden, när man är så nära "att kollision ej kan undvikas genom åtgärd av det fartyg som är skyldigt att hålla undan". En segelbåt får dock ändra kurs efter vinden på kryssen, alla får följa farleden och sänka farten vid fartbegränsningar.

Det finns ett trick för att ta reda på om man är på kollisionskurs eller ej. Man tar ett märke nånstans vit relingen, mantåget eller en mantågsstötta på båten, precis under den mötande båten. Sen står man själv blickstilla. Om den mötande båten inte rör sig framåt eller bakåt i förhållande till siktmärket på den egna båten, då kommer man så småningom att kollidera om inte någon av båtarna, väjer, saktar farten eller kanske ökar den.

När man seglar är det mycket krångligare att veta vem som ska väja. Då måste man veta vad "halsar" är för något. Det kallas det främre nedre hörnet av ett segel. På den tiden man hade råsegel, typ vikingasegel, satt det en tamp som i halsen som höll ned den, som man måste flytta över när man slog. I dagens storsegel sitter halshornet i hörnet nertill vid masten. På sjön säger man inte hörn utan horn – alltså halshorn. När vinden kommer från styrbord pekar halshornet mot styrbord. Så gör även fockens hals - hörnet längst fram. Det kallas att man seglar för styrbords halsar.

Det finns två bra fusk för att komma ihåg det: "Vinden i höger öra, bara tuta och köra!" Eller: "VVV, Vinden från Vänster Väjer."

Även här gäller högerregeln: den som seglar för styrbords halsar har förkörsrätt. (styrbord=grönt). Och den som har vinden in från vänster – seglar för babords halsar – väjer för den som seglar för styrbords halsar (babord=rött). Om någon för att förvilla saxar seglet på länsen, så är det ändå storseglet som räknas.

Om båda båtarna har seglar för samma halsar, har vinden in från samma håll, så ska lovartbåten väja för den i lä. I praktiken är det väldigt rimligt, eftersom det betyder att den som seglar med vinden, och kan svänga både fram och tillbaka utan att det gör så stor skillnad, ska väja för den som kryssar eller seglar mot vinden och hela tiden måste anstränga sig för att hålla båten så högt upp mot vinden det går utan att seglen börjar fladdra och båten stannar.

För kappsegling finns det sen en massa specialregler som jag inte kan. Men möter man en kappseglare ska man helt enkelt hålla sig undan. Det syns framförallt på att de bytt ut svenska flaggan i aktern mot en vimpel. Dessutom kommer de oftast i flock.

Skulle man ändå smälla är det inte säkert man klarar sig undan ansvar bara för att det var den andra båten som skulle väja. Man är alltid skyldig att hålla uppsikt och en så kallad säker fart. Dessutom står det i Sjötrafikförordningen att en sjötrafikant "ska visa gott sjömansskap", vilket väl i princip betyder sunt förnuft. Att säga att man inte såg den andra båten som kom bakom förseglet, det är snarast en förvärrande omständighet.

När det gäller skade-ansvaret för sjöskador brukar det för det mesta delas upp i procent, beroende på vem som bär mest skuld i olyckan. Och även om det är kapten eller befälhavaren på båten som har ansvaret ombord, så är det ägaren, eller redaren som båtägaren kallas, som står ansvarig ekonomiskt. Då är det viktigt att försäkring finns, särskilt om man lånat eller hyrt ut båten.

Sol, vind och vatten.

Till början