4 Lägg an på en klippa

När man seglat några timmar, tränat knopar på länsen och skotat hem på kryssen är det dags att söka hamn. Tiden kan vara olika lång. Man kan segla åtta timmar varje dag, eller tolv, till och med 24 timmar om dygnet om man delar upp besättningen i vaktpass som turas om att styra, segla, sova och laga mat. Men jag tycker att det är ganska lagom att gå sisådär en fyra timmar under en vanlig semesterseglingsdag. Då hinner man bli lagom solbränd, men inte helt slut.

Att "angöra land" är att utifrån havet få syn på horisonten och hitta ett landmärke som gör att man är säker på var man är. Hasseåtage retade gallfeber på alla sjömesserschmithar (besserwisser heter det ju ja just det!), genom att kalla sin film "Att angöra en brygga". En brygga kan man på sin höjd anlöpa, om man är en Waxholmsbåt, påpekade de. Man kan lägga an mot en annan båt med kanonerna, eller på en kvinna man eftertraktar. Och man kan "lägga till" i den natthamn man utsett till sin nästa.

Natthamnen kan se ut på en mängd olika sätt. Det kan vara en gästhamn med alla faciliteter, vattentoalett, bastu, dusch, el för att koppla in båtens varmvattensberedare och restauranger där de serverar både det ena och det andra. I Sandhamn kan man ragla hela natten längs E4:an, mellan Dykarbaren, värdshuset och seglarsällskapets disko, för att i bästa fall så småningom landa i den egna båten.

Men har man tur kan man hitta en egen vik på Sydskär, med utsikt mot horisonten och tärnan som dyker i viken. Där lägger man sig med fören mot en klippa och ankaret ute i aktern. Där kan man ta ett dopp både innan middagen och före frukosten. Där kan man känna friheten man längtat efter hela året.


Innan man kommer så långt är det dock några saker man måste fixa. Först måste man ta ner seglet. Eller rättare sagt båda seglen. Enklast börjar man med förseglet focken det lilla seglet där framme. På nya stora båtar rullar man helt enkelt in det, genom att släppa skotet så seglet fladdrar och sen dra i inrullningslinan så det rullas in som en gardin på rulle. Tyvärr finns det ännu ingen rullgardinsmodell som rullar in sig när man rycker till, men det kommer nog.

På äldre och mindre båtar måste man ta ner focken. Det gör man genom att lossa repet som håller det uppe, det där som av någon anledning kallas fall. Kanske för att seglet faller ner när man släpper det. Då får man gå fram och samla ihop focken, så den inte ramlar ner i vattnet. Jag brukar ta en gummisnodd med en kula i varje ända och sätta fast det i staket längst fram, i fören. Staketet kallas pulpit, kanske för att man ska ta tag i det och dra båten framåt. Man får dock aldrig binda fast båten i pulpiten, för då går staketet lätt sönder.

Sen är det dags att ta ner det stora seglet, Storen. Då startar styrman motorn och sätter den på "långsamt framåt". Sen svänger hon upp i vind. Det betyder att hon styr rakt mot den riktning varifrån det blåser. Lättast sättet att kolla att man styr rätt är att titta på toppen av masten. Där sitter en pil som pekar rakt mot vinden. Det är vindexen. En konstig term på en pryl som är en svensk uppfinning och ett varumärke. Vindex är vindriktningsvisare som finns på alla svenska båtar. Utländska båtar har möjligen vindmätare med en visare eller bara en vimpel som visar från vilket håll det blåser. Men om man nu styr så att vindex-pilen pekar åt samma håll som båten, då styr man rätt.

Nu börjar storseglet fladdra av bara den och man kan lossa fallet och släppa ner seglet. Någon bör dock nu klättra upp på rufftaket och hjälpa till att dra ner seglet hela vägen, för det kan kärva lite här och där. Särskilt om man ställer sig på fallet när man går upp på rufftaket, vilket jag brukar göra. När seglet fallit ner tar man en stor gummisnodd om det i mitten på bommen och lägger fast, så att det inte kan fladdra ut igen när man svänger bort från vinden igen. Om man är riktigt ordentlig, eller har en stor besättning så viker man storseglet noga och "beslår" storen med flera band utmed bommen, eller använder en beslagslina från mastenen bit bak, sen en ögla runt bommen och seglet, någon meter akterut igen, en ögla osv tills hela seglet är fastbundet vid bommen. Men det brukar jag göra när vi kommit iland och bundit fast båten ordentligt, vilket naturligtvis kallas något mycket finare, nämligen att man har "förtöjt" båten.

Fast innan dess gäller det förstås att ta sig till land utan att krocka med nånting, som till exempel en undervattenssten eller land. Grundtipset är att köra så sakta som möjligt. En utkik i fören som kollar djupet brukar också vara bra.

När jag var ung hade vi en liten "snäcka", en före detta liten fiskebåt med en encylindrig bensinmotor som man startade genom att veva igång ett jättelikt svänghjul. När man skulle lägga till kunde man bromsa genom att ställa om propellerns lutning så att den försökte backa istället för att köra framåt. Då försökte jag lägga till lika tjusigt som passagerarfärjorna med en kraftig backning precis innan vi nådde fram till bryggan. Det blev också väldigt tjusigt, utom de gånger den norska tufftuff-motorn råkade stanna just när jag började backa. Kanske rentav på grund av att jag backade och gasade fullt samtidigt. I stället för en tjusig tilläggning blev det ett minnesvärt märke i både brygga och stäv.

När jag var lite äldre hyrde vi en segelbåt med en så kallad foldingpropeller. Den är hopvikt när man seglar för att det ska gå fort, och viker ut sig när man gasar och propellern snurrar fort. Det är centrifugalkraften, snurraruntschwungen, som gör det. Det fungerade bra när man körde framåt. Inte lika bra när man skulle backa vid Smögens brygga. Den fick en rejäl smäll. Ännu värre lät det när vi la till på klipporna vid Väderöarna. Då försökte jag desperat kasta ankaret också, men det var en berghäll på botten, så det gled som en kälke.

Då hade jag ännu inte begripit att man måste ha koll på hur vinden blåser. Jag gick in med vinden i ryggen, vilket inte märktes på vågorna eftersom viken var skyddad. Men i de högre luftlagren tog vinden tag i masten och ökade farten in mot klipporna. Det smällde bra.

Man ska alltid lägga till mot vinden, lärde jag mig bokstavligen den hårda vägen. Men det är faktiskt ännu krångligare. För man ska inte bara lägga till mot vinden nu, utan också mot den riktning vinden tänker blåsa under natten och i morgon. Och om vinden tänker svänga, kan det vara lite pyssligt. Det är inte kul, det vet jag, att vakna klockan fyra på morgonen när båten hugger mot klipporna, regnet öser ner, att i bara kalsongerna lossa förtöjningarna i land, starta motorn, dra upp akterankaret och backa ut mot mitten på viken för att lägga sig på svaj, det vill säga hänga bara på ankaret, mitt i viken, medan åskblixtarna slår ner runt omkring.

Därför ska man alltid lyssna på väderleksrapporten innan man bestämmer natthamn. Då vet man hyfsat hur det kommer att blåsa och om man kan sova lugnt hela natten. För att man ska klara vind från aktern måste man ligga väldigt skyddad. Då är det bättre att ligga med vinden lite fel på kvällen och få den rätt på morgonen, så man kan sova ut och äta frukost i lugn och lä.

Väderleksrapporterna kan man lyssna på i P1 13.00, 15.55 och just efter kvällsandakten, eller "Vid dagens slut" som det lite finare heter nu, 21.50. De under dagen brukar man missa och på kvällen är det för sent. På morgonen kan man vakna fem i sex och fem i åtta och sen somna om till P1-morgon igen. Radio Stockholm sänder kustväder på halvtimmarna, fast inte under helgdagarna. Det brukar jag också missa. Bättre är SMHI:s sjöväder på mobilen. Om man har täckning. Men nu har jag köpt en VHF, en kommunikationsradio som man kan tala med andra båtar med och lyssna på väder-rapporten. För 450 kronor om året i medlemsavgift får man rätt att be Stockholm Radio skicka ut vädret igen. Jag funderar för tillfället på om det är värt det.

Till slut har man ändå bestämt sig för var man ska gå in och spanat ut det på sjökortet, som kartan heter i båten. När man kommer närmare ser man ju att det ligger fem andra båtar just där. Då får man välja en sämre plats, troligen mycket sämre. Om man ska lyckas hitta en bra tilläggningsplats gäller det att komma i rätt tid. Rätt tid är ungefär 11-12, när de flesta kommit igång lämnat sin plats och gett sig ut på sjön. Ska man gå fyra timmar betyder det att man ska kasta loss 6-7 på morgonen. Med tanke på hur trött man blir av sol, vind, vatten och vin till kvällsmaten på sjön är det inte särskilt realistiskt. Alltså blir det en sämre plats, om man inte lyckas hitta den där helt egna viken som ingen annan känner till.

Innan man så långsamt det går glider in mot den plats man ska ligga, gäller det att förbereda alla tampar. Om det finns minsta risk att man kommer i närheten andra båtar vid klippan eller bryggan hänger man ut puttifrånkuddarna, fendrarna, på båda sidorna. En förtamp binds fast i en knap på fördäck och allra helst "skjuter man upp" linan en gång till, bara för att den inte ska trassla sig om man behöver hoppa med den eller kasta den till någon vänlig själ som står beredd i land för att hjälpa till. Ankaret förbereds i aktern så linan kan löpa fritt när man släpper ner det i vattnet.

När man närmar sig kan man iaktta ett intressant fenomen. Ut från varje båt löper minst en ankarlina. Det gäller nu att släppa ankaret lagom långt ut, vilket oftast är längre ut än man tror. Men linan får inte korsa någon av de andras ankarlinor, om man inte vill vara med om en upplivande och erfarenhetsberikande cirkus nästa morgon när båten med understa ankarlinan går ut och flyttar på ankaret för de andra. Eller fastnar.

Målet är att anpassa farten så att man lagom ska nå fram till land. Ibland måste man göra avkall på det. Om sidvinden är stark gäller det att kunna styra, då måste man ha fart genom vattnet för att rodret ska "ta". Men det är undantag. Det svåra är att bedöma avståndet till land och att veta vilken kraft båten har genom sin egen vikt. En lätt båt stannar snabbt vid ett ryck i ankaret eller lite back i motorn, medan en tung båt är svår att bromsa med ankare eller motor och omöjlig att ta törn för den som hoppar iland och försöker hålla emot med handkraft. Samtidigt ska man ju inte stanna innan man kommit tillräckligt när för att hoppilandkalle ska kunna hoppa med linan eller kasta den till den vänliga själen på bryggan.

Ofta är det frun ombord på båten som får agera Kalle. Det är inte alltid lyckat, ibland farligt. Min mordbror, som senast slant på Björkskärs stenar, vrickade foten och blev helchockad när den automatiska flytvästen löste ut, á 250 kronor för en refill. Han har berättat en helt sann historia från Smögen. Den är sann, för hans styvdotter såg det själv. En stor stilig Hallberg Rassy på väg in till bryggan. I god tid slänger han ankaret och frun står i fören med repet i högsta hugg. När det är tio meter kvar blir han nervös, börjar bromsa med ankarlinan och ropar: Hoppa. Frun tittar på honom. När det är sju meter kvar ropar han igen. Nu vänder sig folk om på bryggan och han blir ännu mer nervös. När det är tre meter kvar bromsar han upp båten helt och skriker: Hoppa nu då, din trana. Då släpper hon repet, hoppar ner i vattnet, simmar lugnt i land och går därifrån. Publiken på bryggan applåderar.

Den historien måste vara sann, för samma sak har hänt, i Sandhamn, på Möja och Arholma. Har jag hört.

Inne vid bryggan gäller det att förtöja rätt och förbereda båten för natten.

Till att börja med hoppar man iland med, eller kastar iland, en tamp. Viktigt är att den sitter fast i båten. I aktern gör rorsman fast ankarlinan lagom löst, bara så att båten inte hugger i land. I fören ska man sen lägga två förtampar snett ut från båten. Det gör att båten inte pendlar fram och tillbaka i vind och vågor.

Det bästa är om man kan lägga tamparna från båten in i land och tillbaka till båten. Antingen igenom en sprint, en moring (förtöjningsring) eller runt ett träd. Men ofta är det för långt till det man ska binda runt för att det ska gå. Då binder man fast tampen med dubbelt halvslag eller en pålstek. Runt en sten kan man lägga en pålstek eller en ögla med dubbelt halvslag om egen part. Om det inte finns nåt lämpligt att binda fast båten i måste man fixa det själv. En bergkil bankar man ner i en spricka någonstans. En spricka som går vinkelrätt mot tampens riktning, annars kan den lossna.

När man lagt fast förtamparna ordentligt spänner man ankarlinan ordentligt. Till natten kan man släppa ut lite i fören och dra ut sig i ankarlinan, om man vill sova utan att det börjar hugga i fören mot klippan framåt småtimmarna.

Ligger man inte helt skyddad mot sidvind kan det vara bra att lägga ett akterspring, en lång lina från aktern in mot land i så stor vinkel som möjligt, åt det håll vinden kommer från.

Vid en brygga gör man i princip likadant, om man inte ska ligga utmed kajen. Det kan man bara göra om det är några få båtar i hamnen. Då lägger man sig med en förtamp framåt och en aktertamp bakåt. Sen lägger man så kallade "spring", från fören och akterut på kajen och från aktern till en förtöjning ungefär midskepps. Ligger man fler utanför varandra gör man likadant, men då är springet ännu viktigare eftersom för- och aktertampar då troligen inte har någon större/mindre vinkel än 90 grader, och därför inte håller båten i längsriktningen.

Har man en modern båt som är öppen i aktern kan man fälla ankaret i fören och backa in. Särskilt vid låga pontonbryggor ger det en väldigt bekväm ilandstigning. Nackdelen är att man inte sitter lika skyddad mot insyn i sittbrunnen. Vid klippor är det inte någon bra metod, eftersom det då är rodret som får ta smällen mot botten när det grundar upp. Den är vanlig i Medelhavet där man ligger vid bryggor, om man inte ligger på svaj för ankar och där man gärna visar upp sig i sin dyra fina båt.

Sen är det dags att beslå storseglet, vika ihop det och binda det mot bommen. Många sätter upp korven runt om, bomkapellet, men ska man ut nästa dag igen är det ganska onödigt. Seglet slits av solen, inte vind, regn eller måne. Jag brukar inte sätta på det om jag inte vet att vi ska ligga still i flera dagar. Däremot sätter jag gärna upp ett litet bomkapell, ett sol-, regn- och framför allt daggskydd, eftersom jag gillar att sitta ute i sittbrunnen till sena kvällen.

När man städat och skjutit upp alla tampar är man värd en gin och tonic, innan förberedelserna för kvällsmaten tar vid. Nu kan man slappna av och njuta av naturen eller skratta i smyg åt hur tokigt alla andra som kommer och lägger till, gör eller har gjort. Eller gå på upptäcksfärd runt ön. Eller bada.

Framåt kvällningen börjar det ryka om klipporna. Det är när alla tänder grillen. Då tar jag också fram min IKEA-kula, laddar den med kolbricketter och fyrar på. Fast först kanske jag marinerar entrecoten, blandar till vitlökssmöret. Färskpotatisen är det lagom att sätta på medan grillen tänds och får lagom glöd. Tomater, lök och sallad kan man skära till medan man grillar, om man är två. För man får inte lämna grillen obevakad. Inte för brandrisken; finns det en sån får man använda stekpannan ombord. Men måsar och trutar gillar också entrecote.

Det finns de som ger ut böcker om vad man ska äta på sjön. Jag tycker att man ska äta och dricka det man tycker om. Nuförtiden kan man göra det mesta ombord. Jag har tom stekt pannkakor åt två båtar på fotogenköket i min tidigare Shark 24, med kryphöjd i ruffen. Men det luktade förstås pannkakor om båten i flera dagar sen. Begränsningarna kan väl framför allt vara kylan. Med kylbox och kylklampar klarar man färskmat i upp till tre dagar om man är försiktig. Jag brukade alltid frysa in kött, mjölk och annat innan jag gick ut. Sen får man bunkra om med nya kylklampar eller leva på konserverad ravioli och Bullens pilsnerkorv. Numera har jag båt med kylfack och till det håller jag på att montera en solpanel, så att det ska klara mer än tre dagar utan landström eller motorgång med generator.

Sen är det bara att njuta av maten, kvällen, sällskapet, havet och kanske solnedgången. Nej förresten, klockan nio måste man bestämma sig, eller glömma bort det. I den kungliga seglarmetropolen Sandhamn skjuter man med kanonen då. Då kryper alla patrioter ut på akterdäcket och tar ner den svenska flaggan. Det är sed att göra så i Sverige. Klockan åtta på morgonen smäller det igen. Då ska flaggan upp. Inte lika många kryper ut i aktern då. Men i Medelhavet, där många svenskar numera charterseglat, där sitter flaggan uppe för jämnan. Så nuförtiden börjar de svenska vikarna likna Medelhavet, med flaggorna glatt vajande hela dygnet. I Sjötrafikförordningen står bara att skepp, dvs en båt som är längre än 12 meter och bredare än 4 meter, ska mellan solens uppgång och nedgång föra nationalitetsflagga om man möter ett svenskt örlogsfartyg eller seglar inom skyddsområde. Dessutom måste man sätta upp den om man blir prejad av polis eller kustbevakning.

På Marinens skepp hissas flaggan kl 8.00 och halas när solen går ner eller senast kl 21.00. De ombord som ser det ska då hälsa på flaggan med honnör. Det måste man inte göra i segelbåten. Men möter man ett örlogsfartyg kan man "hälsa med flaggan" genom att hålla upp flaggan i luften med flaggstången vågrätt. Örlogsfartyget ska då svara genom att göra likadant eller hissa ner sin nationsflagga en bit och sen upp igen.

Om jag kommer ihåg det brukar jag ta ner flaggan på kvällen.

Det hemliga båtspråket.

Till början