Krabbans segeltrim, eller hur man fuskar sig till högre fart.

Två segelbåtar på samma kurs är en regatta. Att segla är nödvändigt, var det någon gammal romare som sa. Men egentligen menade han nog "Att tävla är livet".

Det är därför det inte räcker att segla bra. Att bara glida fram på havet och njuta av livet. Man måste segla bäst! Fortast! Smartast! Antagligen ligger det lika djupt i generna som samhörigheten med havet, vinden, vågorna. Därför är det mycket mer njutningsfullt att bejaka detta vansinniga drag än att förneka det. Alltså följer här några tips om hus man får lite extra fart på flytetyget.

Egentligen är det ganska enkelt. Till 80 procent handlar det om att skota rätt. De flesta släpper inte ut seglen tillräckligt. De tror det går fortare om de drar hårdare i tamparna. Släpp ut tills det börjar fladdra, dra sen tills seglen står stadigt, tills telltailsen flyger vågrätt (med undantag av den högst upp i storseglet). Nu har du grovtrimmat båten.

Titta på seglet, att det ser snyggt ut, utan rynkor och fladder. Att det är hissat ända i topp. Prova dig fram, känn när det drar i båten, men framförallt, kolla in loggen som säger sanningen om hur fort det går.

Nästa faktor, kanske ytterligare 10 procent, är buken. Den regleras huvudsakligen med "uthalet", vilket är snöret som går ända ut i änden på bommen och spänner ut storseglet. Ju mer spänd den är, ju mindre är buken.

Buken i storseglet är det som ger farten. Vinden smeker seglet, trycker på lovartsidan och suger i lä. Ju större buk ju mer kraft framåt. Typ: släpp ut tills det börjar fladdra. Så är det i lätta vindar. När det börjar blåsa mer ska man spänna uthalet och skotet för att segla hårdare mot vinden. Storskotet brukar vara fäst i en skena. I lätta vindar kan skotvagnen vara fäst i mitten och med skotet släpper man ut och upp bommen så man får lagom med buk. När vinden tar i skotar man hem och släpper ut vagnen åt sidan. Då kan seglet jobba i samma vinkel mot vinden, men mer spänt och med mindre buk.

Ju mer vind, desto mindre buk. Så trodde jag att det var i många år. Ända tills jag läste Granboken. Det är Gransegels fantastiska bok om segeltrimning. Där stod det att man också ska se upp för "stallning". Det är när vinden på baksidan av seglet slutar att smeka segelduken och i stället börjar virvla omkring. Då drar vinden inte längre båten framåt. Därför ska man i lätta vindar minska buken, så vinden aldrig stallar. Det vill säga, dra lite i uthalet så seglet blir lagom spänt.

Ett annat sätt att reglera buken är akterstaget, eller häckstaget, på båtar där förstaget inte går ända upp i masttoppen. De brukar kallas 7/8-delsrigg eller 9/10-delsrigg, beroende var på masten förstaget är fästat. I så kallade mastheadbåtar kan man ta sig i häcken hur mycket man vill utan att det gör någon skillnad. Förstaget sitter i toppen, på samma ställe som häckstaget. Men annars drar man masttoppen bakåt, vilket böjer masten i en båge, som spänner ut buken i mitten på masten. Buken minskar och seglet blir mer spänt. I hård vind ska man alltså dra i akterstaget. Grejen är nog mest att komma ihåg att släppa det efteråt, när man kommit i hamn. Annars utsätter man mast och stående rigg för onödiga påfrestningar.

Grundregeln är alltså: Hårda vindar=spända segel. Mjuka vindar=bukiga segel……..men…..riktigt lätta vindar=ganska spända segel igen.

Twisten är en dans där man säkert kan vinna en och annan fartprocent i racet. När man seglar högt mot vinden driver nederdelen på seglet bättre än toppen, som mer kränger båten åt sidan. Släpper man upp bommen, så att seglet "twistar" upptill och släpper ut vinden kan det ge mer fart framåt. Nu är det läge att börja använda "kicken" som är linan som går fram till masten och diagonalt upp till bommen i en lerslagen talja som ger extra kraft. Men nu är vi inne på de sista tio procentens finlir, som visserligen kan avgöra ett VM, men inte är lika avgörande för oss fanatiska friluftsraceare. Och krångligt är det.

Det allra heligaste är förstås Cunningham, som inte är en engelsk lord och inte en sexualakrobatisk övning. Det är ett hål i storseglet lite ovanför halshornet, dvs hörnet mellan bommen och masten. I det hålet brukar man dra en lina som gör att man kan kontrollera buken i storseglet ännu mer exakt. Jag har aldrig använt Cunningham, men jag har å andra sidan bara vunnit en enda segeltävling i mitt liv. Det var med en Bohusjulle som inte hade minsta antydan till Cunningham.

Men egentligen är det nog förseglet som avgör allt. Förr hade skutorna Jagaren längst ut på bogsprötet, Klyvaren kommer sen och Focken längst in. När skeppsredaren Sven Salén kappseglade i Genua 1927 lät han sy en jättestor fock som kunde skotas från aktern på båten. Genuan var född. I många år sprang man fram på fördäck och bytte mellan fock och genua när vinden skiftade. Idag rullar vi in genuan med en Furlex-rulle, så den blir liten som en fock. Allt sköts bekvämt från sittbrunnen.

Den enda riktiga genua som återstår, förutom rullgenuan, är järngenuan - motorn vi tar till när vinden dör ut totalt (eller hur!).

Sven Salén hittade också på ballongseglet - spinnakern. Eller också inte. För redan 1865 seglade yachten Sphinx något slags ballongsegel som felaktigt uttalades Spinx half-acre, eller spinnaker. Fast det kan också ha varit Themsen-pråmarna som gav seglet namnet, de kallade sin fock för spinnaker.

I varje fall är det ett himla krångligt segel som ger en väldig fart. Det har ett upphal och ett nedhal, och om man inte aktar sig bildar den ett timglas. Den hissas framför focken, och på lovartsidan kopplar man fast den i spinnakerbommen. Det är den bommen som hålls på plats av upp- och nedhal. Sen finns det två skot, som sitter i var sitt nederhörn av seglet. De kallas gajar. Styrbords och babords gaj. Med dem styr man spinnakern ungefär som med tömmarna till en häst. Oftast får man sitta och passa de båda gajarna noga när man går för spinnaker. Blåser det mycket kan hela båte välta om seglet kommer fel. Det kallas att broacha.

När man ska sätta spinnakern sätter man spinnakerbommen på lovartsidan i en rät vinkel ut från masten mot förstaget. Segelsäcken sätter man fast i pulpiten (staketet där framme) och sen hissar man fort som fasen upp seglet bakom focken. Med gajarna styr någon i sittbrunnen så seglet står rätt. Focken rullas ihop eller tas ner.

När spinnakern ska ner drar man lämpligen ner den genom ruffluckan medan någon släpper ner fallet. Samtidigt rullar man ut focken.

Ett lite enklare segel för undanvindar är kompromissen gennaker. Det sitter fast i ett peke, en pinne eller en hoppilandstege, som sticker ut framför fören. De båda gajarna/skoten sitter i det andra hörnet/halsen. I peket sitter också ett block med nedhalet, som gör att man kan justera hur högt seglet ska sitta. På platt läns, när man saxar storen och gennakern, kan man släppa upp den högt, medan man spänner både skot och nedhal när man seglar högre. Upp till halvvind, dvs när vinden kommer rakt från sidan kan man segla en gennaker (och en spinnaker).

Att hissa en gennaker är nästan lika krångligt som en spinnaker. Men jag har ett bra fusk, en strumpa som består av en bottenlös hink som sitter fast i en lång nylonstrumpa, som en korv. Seglet ligger hoptryckt inuti strumpan, men när man hissar upp hinken och drar bort strumpan vecklas seglet ut. När man ska ta ner gennakern drar man bara ner hinken och förvandlar åter seglet till korv. Väldigt praktiskt.

Med bestick och konsol.

Till början